Hur vet jag om mitt barn är utsatt för mobbning?
De allra flesta barn berättar inte för någon att de är utsatta för mobbning eller mobbar någon. Utsatta barn brukar säga att det ”bara kommer att göra saken värre” om det uppdagas och en mamma eller pappa tänker kontakta skolan. Dessvärre har de alldeles rätt. Det blir i regel värre för dem om det kommer fram att de ”skvallrat”. Dagliga tjuvnyp, spydigheter, utfrysning och kan övergå i hot och fysiska repressalier. Om inte mobbningen stoppas.
Skolans och föräldrarnas uppfattning är att det alltid är OK att berätta om mobbning. Men man förbiser den risk barnet känner, och man inser inte vilken skam det är för ett barn att vara ratad, utfryst och hånad på dagarna. Det berättar man kanske en eller två gånger. Får barnet inte hjälp då tystnar det.
Barnet behöver känna sig helt säker på att berätta är första steget mot en förändring och att de vuxna kommer att lyckas vända utvecklingen.
Det är viktigt att du som förälder är vaksam på tecken som visar att ditt barn kanske är utsatt för mobbning. Det kan t.ex. vara att hen:
- är orolig över att gå till skolan eller annan aktivitet
- väljer en annan väg eller en annan tid att gå till skolan
- inte tar med sig kamrater hem
- mår dåligt varje morgon, har svårt att somna eller har mardrömmar
- har dålig aptit, magont eller huvudvärk
- kommer hem med trasiga eller blöta saker eller att mobiltelefon, klocka eller gymnastikkläder försvinner
- har blåmärken eller andra skador som hen inte kan förklara
- ber om pengar eller stjäl pengar hemma
- blir aggressivt eller tystlåtet
- slarvar med skolarbetet
- börjar mobba andra
- inte blir bjuden på kalas eller fester eller umgås med barndomskompisar
- inte berättar vad som händer i skolan.
Detta är exempel på några sätt som barn kan reagera på. Det är du som känner ditt barn bäst. Du vet när någon allvarlig förändring sker i hens uppförande. Mobbning eller någon annan kränkande behandling kan vara orsaken och du bör snarast tala med ditt barn för att förstå vad som händer. Visa att du lyssnar och inte drar snabba, oriktiga slutsatser.
Om du känner sådan oro ska du anteckna och datera händelser som oroar dig. Ta genast kontakt med skolan och berätta vad du fått reda på. Notera varje kontakt med skolan i en dagbok. Skriv, maila, smsa men ring inte. Allt du får kännedom om och skrivit ner kan komma att vara helt avgörande om kränkningarna inte upphör.
Dina anteckningar kan ha stort bevisvärde. Om du senare skulle hamna i att göra en anmälan av skolan till Barn- och elevombudet (BEO) eller Skolinspektionen är risken stor att de lägger ner utredningen om ord står mot ord.
