En utgångspunkt för 2010 års skollag är att regleringen av all offentligt finansierad verksamhet inom skolväsendet i princip är gemensam, oavsett huvudman. Denna redogörelse om skollagens bestämmelser om avgifter gäller, i enlighet med detta, för både statliga, kommunala och fristående skolor.

En annan utgångspunkt är att rätten till en likvärdig utbildning av hög kvalitet aldrig får vara beroende av en enskild individs ekonomiska förutsättningar. Principen om en avgiftsfri utbildning är en av hörnstenarna i det svenska skolsystemet.

Bestämmelsen om att avgifter i samband med ansökan inte får tas ut gäller både för kommunala och fristående skolor.

Det är den som driver skolan, huvudmannen som ansvarar för att utbildningen är avgiftsfri.

Utbildningen i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska vara avgiftsfri. Eleverna ska utan kostnad ha tillgång till böcker och andra lärverktyg som behövs för en tidsenlig utbildning. Med lärverktyg avses den utrustning och materiel som eleven behöver för att kunna nå målen i utbildningen.

Det får dock förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna. Med obetydlig kostnad avses enligt tidigare förarbeten främst kostnad för en färdbiljett med allmänna kommunikationsmedel, en mindre entréavgift till ett museum eller liknande.

I planeringen av aktiviteter som medför obetydliga kostnader måste skolan ta hänsyn till att även obetydliga kostnader kan upplevas som betungande för ett hushåll med svag ekonomi om de förekommer vid upprepade tillfällen. Därför måste skolan noga överväga när och hur ofta denna möjlighet ska utnyttjas.

Frågan om vilka kostnader som är förenliga med skollagens bestämmelser har prövats i åtskilliga ärenden hos Skolinspektionen.
I samband med skolresor och liknande aktiviteter får det i enstaka fall under ett läsår förekomma kostnader som ersätts av vårdnadshavare på frivillig väg.

Utöver de enstaka och obetydliga kostnader som beskrivs ovan får det i enstaka fall under ett läsår förekomma kostnader i samband med skolresor och liknande aktiviteter som ersätts av vårdnadshavaren på frivillig väg. Sådana aktiviteter ska vara öppna för alla elever och vårdnadshavarnas kostnader får då inte vara högre än huvudmannens självkostnad för att eleven deltar i aktiviteten.

Utgångspunkten är att finansieringen av skolresor ska ske av huvudmannen eller skolan eller genom att elever frivilligt samlar in pengar till kostnaden. Det är inte förbjudet att låta kostnader för enskilda skolresor, utflykter eller liknande aktiviteter ersättas av elever eller deras vårdnadshavare på frivillig väg.

Bidraget från elever eller deras vårdnadshavare måste både vara och framstå som helt frivilligt. Det får inte finnas någon koppling mellan hur mycket en enskild elev bidrar med och elevens möjligheter att få delta i aktiviteten.

Aktiviteterna ska vidare vara öppna för alla elever oavsett om eleven eller dennes vårdnadshavare väljer att bidra eller inte.

Det är inte godtagbart att skolan erbjuder en kostnadsfri alternativ verksamhet för de elever vars vårdnadshavare inte vill betala för aktiviteter som är en del av utbildningen. Är den kostnadsbelagda aktiviteten att betrakta som en del av utbildningen ska alla elever få delta

I gymnasieskolan kan eleverna få stå för enstaka egna hjälpmedel.

För elever i gymnasieskolan gäller samma bestämmelser som för grundskolan och motsvarande skolformer samt förskoleklassen (se ovan). Därutöver får den som ansvarar för skolan, huvudmannen besluta att eleverna kan få stå för enstaka egna hjälpmedel. Vilka enstaka egna hjälpmedel som är förenliga med skollagens bestämmelser har prövats i ärenden hos Skolinspektionen.

För elever i gymnasiesärskolan gäller samma bestämmelser som för elever i grundskolan och motsvarande skolformer samt förskoleklassen.

Skollagen ska tillämpas på kommunal vuxenutbildning, särskild utbildning för vuxna och utbildning i svenska för invandrare sedan den 1 juli 2012. . Utbildningen inom kommunal vuxenutbildning ska enligt skolagen vara avgiftsfri för eleverna.

Den som ansvarar för utbildningen, huvudmannen, kan dock bestämma att eleverna själva ska skaffa och betala för läroböcker, skrivmateriel, verktyg, skyddskläder och andra därmed jämförliga hjälpmedel som varje elev har för eget bruk och behåller som sin egendom. Huvudmannen kan också erbjuda eleverna att köpa dessa saker mot en avgift som motsvarar anskaffningskostnaden. I övrigt ska hjälpmedel som används i utbildningen tillhandhållas utan kostnad för eleverna.

För särskild utbildning för vuxna gäller motsvarande bestämmelser om avgifter som för kommunal vuxenutbildning.

För elever i utbildning i svenska för invandrare gäller att utbildningen ska vara avgiftsfri och att de utan kostnad ska ha tillgång till böcker och andra hjälpmedel som behövs för en tidsenlig utbildning. Även här får huvudmannen besluta att eleverna ska hålla sig med enstaka egna hjälpmedel och i likhet med övriga utbildningsformer får det inom svenskundervisning för invandrare förekomma enstaka inslag som kan medföra en obetydlig kostnad för eleverna.

Inom grundskolan, gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen och utbildning i svenska för invandrare eller motsvarande utbildning är det möjligt att under vissa förutsättningar ta ut en avgift för en särskild prövning för betyg, alltså en sådan prövning som avses i förordningen om avgifter för prövning inom skolväsendet.

Även enskilda huvudmän har rätt att ta ut avgift för prövning.

Skolan får enligt skollagen inte ta ut någon avgift i samband med ansökan om plats till förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan., gymnasiesärskolan, kommunal vuxenutbildning eller särskild utbildning för vuxna.

Förbudet gäller också alla kostnader som är förenade med en ansökan till utbildningen, exempelvis köavgifter.

I grundskolan och motsvarande skolformer ska eleverna utan kostnad erbjudas skolmåltider. De skolmåltider som serveras ska vara näringsriktiga.

I förarbetena framhålls att det kan anses som en del av läroplanens intentioner att eleverna får tillgång till varierad och näringsriktig mat och äta lunch tillsammans med andra elever och vuxna.

I gymnasieskolan och gymnasiesärskolan är det elevens hemkommun som beslutar om eleverna ska erbjudas kostnadsfria skolmåltider eller inte. Kommunens beslut gäller för alla elever som är folkbokförda i kommunen oavsett om de går i en kommunal skola eller i en fristående skola inom eller utanför hemkommunen.

En fristående skola får därför inte ta ut avgift för skolmaten av en gymnasieelev om ersättning för skolmat ingår i hemkommunens ersättning till den fristående skolan. Skolan kan inte heller välja att inte ta emot ersättning från kommunen för att istället ta ut avgiften från eleven.

En fristående gymnasieskola eller gymnasiesärskola som inte erbjuder skolmåltider ska inte heller få del av hemkommunens bidrag för skolmåltider.

Det här materialet grundar sig på bestämmelserna i skollagen (2010:800) samt följande förarbeten. Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, prop. 2009/2010: 165 och Offentliga bidrag på lika villkor, prop. 2008/09:171.
Avgifter i förskoleklassen: 9 kap. 8 – 9 §§ skollagen.
Avgifter i grundskolan: 10 kap. 10 -11 §§ skollagen.
Avgifter i grundsärskolan: 11 kap. 13 – 14 §§ skollagen.
Avgifter i specialskolan: 12 kap. 10 – 11 §§ skollagen.
Avgifter i sameskolan: 13 kap. 10 -11 §§ skollagen.
Avgifter i gymnasieskolan: 15 kap. 17 -18 §§ skollagen.
Avgifter i gymnasiesärskolan: 18 kap. 12 – 13 §§ skollagen.
Särskilt om ersättning för måltider i fristående gymnasieskolor och gymnasiesärskolor: 13 kap. 4 § gymnasieförordningen (2010:2039).
Avgifter i kommunal vuxenutbildning: 20 kap. 7 § skollagen
Avgifter i särskild utbildning för vuxna: 21 kap. 6 § skollagen.
Avgifter i utbildning i svenska för invandrare: 22 kap. 5 § skollagen.
Avgifter för särskild prövning: förordningen (1991:1124, ändrad 2011:535) om avgifter för prövning inom skolväsendet.
Läs mer på www.skolverket.se