Jag förundras ibland över något smått otroligt. Vi vuxna, som lyckas navigera livets ibland kaotiska labyrint av familjeliv, jobb, hushåll och ansvar, verkar helt tappa greppet när det kommer till något så grundläggande som att samarbeta. Jag menar, tänk efter: här har vi vårdnadshavare som kan balansera jobb, sköta ett hem, hålla ordning på en aldrig sinande ström av tvätt och matlagning, och som dessutom kan hantera lån på banken och kanske har körkort (inklusive att överleva en halkbana utan att få panik).
Och här har vi skolpersonal som jonglerar läroplaner, elevernas behov, föräldramöten och dokumentation på daglig basis. Imponerande, eller hur?
Men sätt dessa två grupper i ett rum tillsammans och – poff – allt det där försvinner. Det är som om vi glömmer att vi faktiskt är vuxna, förståndiga människor som är kapabla att lösa ganska komplexa problem. Istället börjar vi ibland se varandra som problemet. Föräldrar muttrar om ”skolan som inte gör sitt jobb”, och skolpersonalen suckar över ”föräldrar som inte bryr sig.”
Och mitt i allt detta? Eleven. Barnet. Den lilla människa som vi alla säger att vi har i fokus. Det är som att vi är ett lag på en fotbollsplan som istället för att försöka göra mål tillsammans börjar spela mot varandra. Och vad händer då? Ingen vinner. Särskilt inte barnet.
Men vi är ju vuxna, eller hur?
Det ironiska är att vi egentligen vet bättre. Vi har ju bevisat det i andra delar av våra liv! Vi lyckas planera semestrar, betala räkningar och hantera trotsiga treåringar (eller tonåringar, vilket ibland kan vara samma sak). Vi klarar av att förhandla med banken om bolån – varför känns det då som att förhandla om en elevs behov är svårare än att lösa en Rubiks kub med förbundna ögon?
Kanske är det för att vi ofta glömmer att vi är på samma sida. Kanske fastnar vi i våra egna perspektiv – föräldern som bara vill sitt barns bästa men känner sig osynliggjord, och läraren som vill hjälpa alla elever men är överhopad av krav. Vi tappar bort det mest grundläggande: vi är alla här för att samma lilla människa ska få de bästa förutsättningarna.
Kaffepaus och lite självinsikt?
Så, vad sägs om att vi vuxna tar en gemensam kaffepaus (koffeinfri, om det behövs för nerverna) och gör en snabb verklighetscheck? Istället för att se varandra som problem, kan vi påminna oss själva om att vi faktiskt är ganska kompetenta människor. Vi vet hur man kommunicerar, löser problem och samarbetar – vi gör det dagligen i våra andra roller. Och om vi kunde applicera lite av den magin här också, skulle vi nog kunna flytta berg. Eller åtminstone hjälpa ett barn att ta sig igenom skolan med glädje och framgång.
Så låt oss sluta spela i olika lag. Vi är vuxna. Vi kan detta. Och vi måste – för elevernas skull.
